Det finns inte mycket kvar i dagens Smedsby som visar att byn har varit en alldeles vanlig landsorts by. Jordbruk var den viktigaste näringen, men här har också funnits många olika slags hantverkare. Smeder och smedjor har funnits många. Därav har byn förmodligen fått sitt namn. Några av de typiska röda stugorna finns ändå kvar i det som tidigare var byns centrum. Och här mitt i byn stod också traktens första barnskola. Den byggdes 1833 men flyttades 1976 till Stundars för att bevaras där. Kvar på platsen finns ett minnesmärke. En bit ifrån skolan, alldeles invid vägen stod byns sista smedja. Den flyttades 1932 till sin nuvarande plats. Den sista bysmeden hette Erik Holm. Han bodde här på gården som kallades ”smedis”.
Smedsby hembygdsforskare, som senare bildade Smedsby Hembygdsförening, ville bevara den gamla smedjan och fick lov därtill. Vi ombads också att ta hand om en gammal bod som stod i vägen för ett nybygge. Hembygdsföreningen bildades 1997. Sen dess har talko-arbete pågått alla måndagskvällar varje sommar. Under de första fem åren sattes smedjan i användbart skick och boden flyttades. År 2001 hölls smideskurs här. En vackert snidad namnskylt leder oss in till området. Här har vi samlat gamla jordbruks maskiner och verktyg. I boden samlar vi mindre föremål. Boden tjänar också som kafferum. Samvaron och samtalen är inte minst viktiga i föreningen.Ännu finns det några hantverkskunniga som vet hur de gamla arbetena skall göras. Talkoarbetet fortsätter. Brunnen med alla vackra detaljer har vi gjort, vindflöjeln på smedjan är ett vackert arbete och en gammal blickströms tröskmotor har vi renoverat. Nästa projekt är en gammaldags gärdesgård och en gammal väghyvel håller vi på med som bäst.
Smedens arbete var mycket viktigt för bönderna. Han hade hög status och kunde till och med få vara med på byamännens stämmor. Sitt yrke lärde han av äldre smeder. Han fick gå som lärling och dräng. För att bli en skicklig smed fordrades det också goda anlag. Bysmedjan ägdes ibland av bönderna gemensamt. Den användes mest när jordbruks redskap skulle härdas och klappas ut. T.ex. gräftor, liar, yxor, plogbillar m.m. Alla hade rätt att få sina arbeten utförda. Ibland mutade man smeder för att komma före i kön. Den vanliga mutan var ett brännvins stop. Smidesmetoderna består av tre grundelement: formgivning, vällning och härdning. Järnet låter sig formas när det hettas upp. 700-1000 grader är lämplig smidestemperatur.
Vällning används när två järnstycken skall fogas samman. Man värmer upp båda järnen samtidigt till en temperatur nära smältpunkten. De tas hastigt från fyren och hamras samman på städet. Härdning kräver stort yrkeskunnande. Det görs för att
få en speciellt stark yta på t.ex. eggvapen. Träkol bar alltid använts som bränsle. Tidigare tog man kolet från tjärdalarna. Stenkol kan också användas men ger bättre värme om det blandas med koks. Bälgen används för att blåsa in luft och få mera fyr och högre värme.
Smedjornas storlek kunde variera beroende på vad som skulle göras i dem. Gårdssmedjorna var små, där kunde bonden själv utföra enklare arbeten. Bysmedjan var större och där arbetade en kunnig smed som vanligen också hade en smeddräng eller påslåare. Längst in i smedjan mitt emot dörren stod ässjan i högra hörnet och bälgen i det vänstra. Framför ässjan stod städet och mellan städ och ässja stod vattenhon för kylning och härdning. Ofta fanns det bara ett fönster i smedjan, den skulle vara mörk för att smeden skulle kunna se färgen på det upphettade järnet och kunna bedöma när det var smidbart. Under fönstret fanns en arbetsbänk där man utförde borrning, filning, sågning m.m. Städet, som används till att forma det upphettade järnet på, är tungt, gjort av järn och, står fäst på en kubbe som är nedgrävd i smedjans golv. Smideshammare, finns av olika storlek och tyngd. Släggan, är det tyngsta handsmidesverktyret. Den kan väga mellan 4 och 11 kilo. Släggan sköttes av lärlingen, som fick slå av alla krafter där smeden markerade med ett lätt slag. Smidestången, som man håller i det varma föremålet med, är lång så att man inte kommer för nära med handen. Andra små verktyg: Huggmejseln används för att hugga av järnet och för klyvning. Dorn används för att göra hål. Sätthammaren används för utplaning. Den hålls av smeden och slås på av drängen. Andra verktyg som behövs är filar, järnsågar, bågfilar, borrar, brynen m.m.